Hon kom från Mariupol av Natascha Wodin

”Om du hade sett vad jag sett.” Natascha Wodins mor upprepade den meningen om och om igen, men tog med sig dess betydelse i graven. Då var dottern tio år och visste inte mycket mer än att hon tillhörde ett slags mänskligt avskräde som blivit över efter kriget. Varför levde familjen i ett läger för Displaced Persons, var kom modern ifrån och vad hade hon upplevt?

Natascha Wodin börjar flera decennier senare att söka efter spåren efter sin ukrainska mor som kom från hamnstaden Mariupol, och som deporterades tillsammans med sin man till Tyskland 1944 som ”östarbetare”. Wodin berättar om det som blivit en fotnot i historien: tvångsarbetslägren i Tyskland. Hon kom från Mariupol har översatts till tjugo språk och tilldelats flera priser.

Margareta Flygt står för den svenska översättningen.

”En enastående odyssé i familjekrönikans form.

Via internet får Natascha kontakt med amatörforskaren Konstantin, hennes Vergilius i familjens underjord. Mamman visar sig vara född 1920 i Mariupol, en stad som nyss förstörts igen, för tredje gången på hundra år. Om Mariupol säger mitt gamla uppslagsverk, som annars inte är benäget för det känslosamma, att staden ”led mycket under ryska inbördeskriget”. Det är ingen överdrift, förstår man av Wodins ohyggliga skildring. Familjehistorien visar sig rymma hela Dostojevskijs arsenal av såväl kollektivt som enskilt lidande, av modermördare och mentalsjuka, rika och revolutionärer. Och alla försvinner de under historiens larvfötter.

Natascha Wodin har jämförts med W G Sebald och skriver liksom han i dialog med hela kulturhistorien, vilket ger klangrikedom och rymd åt denna krönika över det östeuropeiska lidandets historia. ”Papper är tåligt”, sägs det till exempel om moster Lidias examensarbete med en diskret men tydlig anspelning på den välkända repliken i Bulgakovs Mästaren och Margarita: ”manuskript brinner inte”.

Man får hoppas att 77-åringen är vid god vigör, för det här är precis det slags författarskap som med åren brukar kunna leda till en Stockholmsresa i december.”
Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet

”Vi kan bara känna empati för enskilda människor … Bara i personliga människoöden, hur fragmentariska de än är, tydliggörs hur historiska skeenden påverkar individers öden och hur grundläggande tidshändelser bestämmer den enskildes liv…. Det påminner om W.G. Sebalds metod, den store tyske minneskonstnären, som räddade borttappade livsöden ur glömskans brunn.”
Ur hyllningstalet när Natascha Wodin tilldelades Alfred-Döblin-priset.

”I letandet efter sitt ursprung slungas Natascha Wodin tillbaka till Ukraina och den en gång mångkulturella staden Mariupol. Fullkomligt orädd kastar Wodin sig in i sökandet som en målmedveten detektiv. Under sin omfattande släktforskning hittar hon även sin egen dramatiska historia.”
La Stampa

”Bit för bit kommer moderns historia fram, och vad som hittas presenteras som i en deckare: spänningen stiger för varje detalj och de chockerande sammanhangen skapar ett spektakulärt panorama. […] Nittonhundratalets katastrofer beskrivs här i miniatyr, utan några retoriska åthävor, men med existentiell slagkraft.”
Die Zeit

”Natascha Wodin visar bara en liten skärva av vad som hände. Men hon visar oss den så nära, att vi kan se vår egen historia speglas i den. Priset för sanningen är ett liv. Även det lär man sig i denna bok.”
Frankfurter Allgemeine Zeitung

”En familjehistoria som gestaltar ett helt sekel.”
Der Tagespiegel